♥ En smärta som alltid finns där

Det var den 28 mars 2007, Då allt hände, då allt började.

Jag kommer ihåg att jag, mamma och Anton va på sjukhuset för att hälsa på pappa. Det kommer in en doktor för att känna pappas puls, han har en bekymmrad min i ansiktet. Jag sitter brevid och känner hur hjärtat börjar slå snabbare och snabbare. Doktorn går ut igen, kommer tillbaka efter en liten stund och säger att han är död.

Jag går fram till pappa och börjar skaka honom och skrika "NEJ, NEJ". Det kommer in en sjuksköterska och ber oss att gå ut, efter ungefär en halvtimme så får vi komma tillbaka in ige, då har dom fixat iordning där inne.

Efter ett par veckor så var det dags för begravning. Jag kan fortfarande känna skuldkänslor för att jag inte grät under begravningen, jag vet att jag inte borde ha det men har det ändå..

Älskar dig pappa! varje dag är en ny utmaning men allt går bara du försöker!

<3

(var tvungen att skriva av mig)

Usch börjar nästan gråta, elr rättare sagt jag börjar små gråta bara jag läser det och jag kom verkligen ihåg begravningen...

Av någon anledning så när vi skulle börja gå mot kistan och lägga på blommorna så "släppte" jag allt och började stört grina, vet inte varför men det var som att jag kände honom jätte bra liksom?

Det gör ju inget att du inte grät, man måste ju faktiskt inte det.



Alttid när jag är på begravning så vet jag inte varför men jag försöker alltid hålla in gråten och vill inte gråta sen så säger så klart prästen något som får en att förstå vad som verkligen hänt :´(



vet att när ens farfar elr så dör så är det ju inte samma som när någons pappa dör utan det e jobbigt och du vet att du kommer sakna personen för det gör man ju men det är inte samma sak när ens pappa/mamma eller något syskon går bort för dom står så mycket närmare...♥



Skulle aldrig klara det om min pappa dog, om det nu skulle hända mig så är det ju som det är och man blir liksom "tvungen".



Man klarar ju sig faktiskt och det fínns ju inget att göra så man får tänka som dig "jag ska leva för dig pappa!♥" (och det gör du).



men du är ändå så stark och du försöker se det bästa i allt eller vad man ska säga men jag vet att du alltid tänker på honom och så fort man börjar prata om det ämnet typ föräldrar och det så tänker jag alltid på hur det är för dig och att det måste vara jätte jobbigt så om det skulle vara så att du bara någon gång känner vid något tillfälle att du inte orkar mer

(asså att vi kanske pratar om något som får dig att bli ledsen)

så måste du säga det och det e helt okej om du skulle börja gråta för jag skjulle förstå dig. Jätte lång kommentar... jag vet men kände för att jag också behövde skriva av mig.

Kanske inte bästa hjälpen? men ville bara säga det.



Kram & love you! ♥//Linn